Titti

2014-10-28
21:24:10

En jobbig tid
Jag försöker ofta tänka på det här med ödmjukhet, hur en lagom dos av förståelse och respekt för andras upplevelser kan få en att lära sig läxor utan att själv behöva braka rakt in i dom. Jag upplever mig själv ganska ödmjuk men även om jag nästan alltid lyckas återspegla det utåt (kan behövas i mitt yrke) kan jag inombords vara en benhård surkärring som tycker folk är idioter och får skylla sig själva som inte fattar bättre.
 
Även fast jag vuxit upp med flera valpar så har jag aldrig behövt ta något ansvar gällande uppfostran och det kändes ganska skönt att slippa ta itu med det både när det kom till Mila och Zebo, även om dom så klart hade annat som behövde jobbas med.
Ju mer jag lärt mig om hundar och utvecklats tillsammans med mina omplaceringar, desto mer säker har jag blivit på att det här med "spökåldrar" inte existerar. Jag har tyckt folk har varit lite smått puckade som inte insett att hundar behöver miljötränas och att aktivering måste öka med stigande ålder. Himlat med ögonen så där i smyg.
 
Sen kom Snöa.
 
Jag minns så väl, hon var väl runt 6 månader, hur jag gafflade till Theres; Jag har ALDRIG trott på att hundar kan trotsa bara för att se om dom kan lyckas men FY FAN JÄVLA VALPJÄVEL.
Nåväl, något kanske jag lärt mig av andra för jag sänkte mina krav drastiskt, la träningen på hyllan ett tag och fokuserade på att ha kul och bygga på relationen. Vi klarade oss ur den där perioden hyffsat smärtfritt även om det var mer än en gång jag fick jaga hem henne plumsande i djupsnö från grannens gård där hon stod och käkade fågelfrön.
 
Förutom den där lilla tiden har Snöa fakiskt varit en fantastisk valp som har varit allt för snäll så det är lätt att glömma och förlåta. Det är även lätt att tro att man fått en vuxen hund bara för att den passerat första löpet.
 
Det började med att hon som en blixt från klar himmel började kännas osäker på platsliggningen och sen att hon reagerade märkligt på andra hundar (lite spänd och kaxig, bara för att sedan när den andra hunden visat att den inte brytt sig kasta sig på marken som att hon lite nervöst skrattat och sagt "hehehe men jag skooojade ju bara, jag äär snäll, LEK MED MIG"). Sen har det hela som bara eskalerat och för två veckor sedan nådde det sin kulmen då det skedde en incident på klubben där hon nästan drog ett skåp över sig och hade så svårt att avreagera att jag grät hela vägen hem. Skåpet bekymrar henne inte längre, däremot verkar hon kopplat ihop det hela med skällande hundar och lokalen i sig så direkt någon hund skäller där inne blir hon så sjukt låg. 
Så just nu känns det som vi backat till en plats jag inte ens visste fanns där jag bara måste jobba med att bygga upp hennes självförtroende igen. Jag känner mig sjukt otillräcklig och frustrerad och framför allt känner jag mig som världens sämsta hundägare.
 
Därför känns det faktiskt som en perfekt timing att vi ska börja på en rambokurs hos Susanne till helgen. Vi gick instruktörsutbildningen tillsammans och Susanne är en superduktig hundmänniska som jag upplever har alla kvalifikationer från pedagogik till erfarenhet. Jag tror hon kommer kunna hjälpa mig att lyfta Snöa med fokus på tillit och samarbete och kan inte tänka mig ett tillfälle då vi skulle kunna behöva det mer.
Jag har naturligtvis även lyft den här frågan i facebookgruppen hos den kennel som Snöa kommer ifrån och fått berättat för mig att den linje hon kommer från på ena sidan ofta har väldigt markanta spökåldrar men att det bara är att försöka rida ut stormen, för det går alltid över.
 
Så det kanske inte funnits så mycket jag kunnat göra för att förebygga det vi hamnat i, men kanske hade jag inte blivit lika förvånad om jag varit lite mer ödmjuk kring unghundstiden innan jag provat sitta mitt i den.
 
Sen är det ju faktiskt så att även i dom mörkaste stunder har jag världens finaste hund.
Även om det just nu framför allt är när hon sover!