Titti

2014-11-19
10:05:07

Jag börjar nog ändå se ljuset
Senaste månaderna har verkligen varit en berg- och dalbana, inte minst i hundlivet med en skendräktig pointer och en bulldog i spökåldern. Men nu verkar det faktiskt som att vi är på väg mot ljusare tider och sakta men säkert börjar jag återfå min hund igen!
 
I helgen var det kursande på G, på fredagen klickerkurs med Grethe Eklund på klubben där vi jobbade på lydnadsmomenten och fick massa bra tips. Nu gäller det bara att man följer dom för ärligt talat tycker jag det är skittrist att planera men uppbenbarligen går träningen framåt fortare med tydliga och konkreta delmål.
Tyvärr hade jag skallebank hela dagen så jag var inte alls så engagerad som jag önskat, men Snöa var superduktig och förutom att hon fortfarande reagerar lite osäkert när hon sitter uppbunden verkar hon helt avreagerat sedan den tråkiga incidenten tidigare i höstas.
 
På söndagen var det dags för rambokurs igen och Snöa hade inga problem att springa över gallertrappor och uppe på taken, hennes matte tyckte däremot att bullefnatt på ett typ 4våningshus inte var en superbra idé.
Det enda hon tyckte var läskigt var inne i maskinrummet där golvet på mellanplan var galler. Var nästan som att hon upplevde lite svindel när hon tittade ner och första varvet kröp hon sakta fram med spagettiben. Men med en uppmuntrande matte som tyckte det var skitkul att springa fram åter på det ihåliga golvet så kom hon snabbt över det också, mattes pärla!
 
Och hur fantastiskt var det inte i måndags när Marie la ett viltspår åt mig när jag jobbade så jag sedan bara behövde lasta bilen och åka ut till skogen. Hon slängde sig fram när jag släppte på henne men sen intog hon ett väldigt bekvämt tempo i mörkret, bestämt men inte hetsigt.
Hon gick rakt i spårkärnan tills hon kom till slutet där Marie dragit klöven över en isfläck. Snöa satte ner en tass och sjönk igenom, försökte då gå åt höger men där var det stopp. Då drog hon iväg åt vänster så jag trodde hon tappade spåret och försökte kalla in henne men hon la bara ännu mer tryck i selen, hon skulle bara dit. Och jag blev både glad och stolt när jag insåg att hon visste precis var spåret gick, hon skulle bara gå runt isen för att sedan plocka upp det på andra sidan och snusa sig fram de sista metrarna till klöven. Fantastiska flicka!
 
 
Taggar: Lydnadsträning, kurs, viltspår;
}}}
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: