Titti

2014-11-19
10:05:07

Jag börjar nog ändå se ljuset
Senaste månaderna har verkligen varit en berg- och dalbana, inte minst i hundlivet med en skendräktig pointer och en bulldog i spökåldern. Men nu verkar det faktiskt som att vi är på väg mot ljusare tider och sakta men säkert börjar jag återfå min hund igen!
 
I helgen var det kursande på G, på fredagen klickerkurs med Grethe Eklund på klubben där vi jobbade på lydnadsmomenten och fick massa bra tips. Nu gäller det bara att man följer dom för ärligt talat tycker jag det är skittrist att planera men uppbenbarligen går träningen framåt fortare med tydliga och konkreta delmål.
Tyvärr hade jag skallebank hela dagen så jag var inte alls så engagerad som jag önskat, men Snöa var superduktig och förutom att hon fortfarande reagerar lite osäkert när hon sitter uppbunden verkar hon helt avreagerat sedan den tråkiga incidenten tidigare i höstas.
 
På söndagen var det dags för rambokurs igen och Snöa hade inga problem att springa över gallertrappor och uppe på taken, hennes matte tyckte däremot att bullefnatt på ett typ 4våningshus inte var en superbra idé.
Det enda hon tyckte var läskigt var inne i maskinrummet där golvet på mellanplan var galler. Var nästan som att hon upplevde lite svindel när hon tittade ner och första varvet kröp hon sakta fram med spagettiben. Men med en uppmuntrande matte som tyckte det var skitkul att springa fram åter på det ihåliga golvet så kom hon snabbt över det också, mattes pärla!
 
Och hur fantastiskt var det inte i måndags när Marie la ett viltspår åt mig när jag jobbade så jag sedan bara behövde lasta bilen och åka ut till skogen. Hon slängde sig fram när jag släppte på henne men sen intog hon ett väldigt bekvämt tempo i mörkret, bestämt men inte hetsigt.
Hon gick rakt i spårkärnan tills hon kom till slutet där Marie dragit klöven över en isfläck. Snöa satte ner en tass och sjönk igenom, försökte då gå åt höger men där var det stopp. Då drog hon iväg åt vänster så jag trodde hon tappade spåret och försökte kalla in henne men hon la bara ännu mer tryck i selen, hon skulle bara dit. Och jag blev både glad och stolt när jag insåg att hon visste precis var spåret gick, hon skulle bara gå runt isen för att sedan plocka upp det på andra sidan och snusa sig fram de sista metrarna till klöven. Fantastiska flicka!
 
 

2014-11-04
16:06:01

Vi har ju tävlat igen också...
I helgen var det dags att prova sig ut på lydnadsplanen igen och efter lydnadskursen som gett pepp på att träna hemma har det faktiskt känts riktigt bra i de allra flesta momenten.
Platsliggningen hoppade vi över eftersom att jag vet att hon fortfarande är osäker där och med tanke på att hon skulle legat i samma grupp som andra osäkra hundar kändes det beslutet ännu bättre väl på tävlingsdagen.
Domaren ville köra tandvisning direkt efter platsliggningen och där var Snöa något fjompig, hon var inte alls intresserad av att bli hanterad utav någon himla domare, hon ville lukta på marken, titta på alla andra och bara göra precis allting annat. Något förvånad blev jag över våra 7 poäng, kommentaren "bångstyrig" kändes dock korrekt.
 
När vi sedan gick in för att köra programmet så hade jag lite svårt att samla henne men fick henne till slut till en utgångsposition men direkt vi började gå tappade jag henne helt och hon var precis överallt förutom där hon ska vara (långt ut till vänster, bakom, framför, till höger, hängandes i min arm....). Jag blev både arg och frustrerad men försökte skaka av mig det och ladda om men det var totalt lönlöst att få henne fundera på något annat än att snusa i marken så innan vi ens ställt upp oss för ett läggande under gång så bröt jag, stoppade in min billiga hund i bilen (försökte sälja henne till Lena för en tjugolapp) och tog mitt förkylda arsle hem för att sova.
 
Just där och då var jag så arg på Snöa och jag kan än idag inte riktigt förså varför jag tappade henne så totalt. Kanske det var blandningen mellan feber, hosta, minimal sömn och ett allmänt stresspåslag?
Nåväl, det känns iallafall som jag fattade helt rätt beslut genom att bryta, sånna där flamsfasoner har jag verkligen inte tänkt acceptera på tävlingsplanen.
 
Så med det i bagaget är det nu slut på tävlingsåret 2014. Dags att ladda batterierna, fortsätta nöta, bli en roligare matte och blicka framåt mot nästa års tävlande!

2014-11-03
17:21:56

Stuck between me and myself
Just nu känns det verkligen som jag sitter på en plats där jag måste välja mellan pest eller kolera fast egentligen är det tvärtom. Genom att arbeta för något jag älskar har jag satt mig i en sits där jag inte alls mår bra, varken fysiskt eller psykiskt och jag vet att jag skulle må bättre av att bara gå vidare. Så varför är det då så svårt? Varför låter jag mig påverkas så mycket av en person att jag ligger sömnlös om nätterna och plågas av magkatarr på dagarna?
 
Å ena sidan känns det så lätt att bara släppa allt och lägga tiden någon annanstans, å andra sidan så vill jag inte ställa mig i ledet tillsammans med de andra som kommit i samma skottglugg utan sätta ner foten och bevisa både för mig själv och för omgivningen att det här är en storm jag klarar av att rida ut, jag klarar av att ta striden där andra fallit.
 
Tyvärr känns det just nu som att min energi bara rinner ur mig och jag är så nära att kasta in handduken och bara ge upp. Jag lovade mig själv för längesen att låta bloggen vara ett safe place där jag alltid kan ventilera om det som känns jobbigt och jag tror det är just därför jag skriver. För jag måste få ventilera det här, mest av allt med mig själv. Och genom att låta andra se hur nära jag är på att ge upp hoppas jag att jag ska kunna piska mig själv lite till. För jag vill bli den bästa människan jag kan vara. Alltid.
 
 

2014-11-01
23:01:18

Don´t forget!