Titti

2013-02-21
14:03:36

Tävlingslydnad = Prestige?
Min erfarenhet av tävlingslydnad är väldigt begränsad, första gången jag provade en ingångsposition var efter att Mila slitit av sitt första ledband och jag förstod att det aldrig skulle bli någon agilitystjärna av henne.
Min egen inlärning var inledningsvis bara genom internet (vovve.net - veckans utmaning i forumdelen) och där fick jag tidigt lära mig att vara en tillgång för min hund och fokusera på samarbete. Med en väldigt låg och osäker hund (Mila) var det a och o att aldrig någonsin bestraffa henne i träningen så den fasta men vänliga handen blev ett väldigt naturligt inslag i vår träning.
 
När jag sedan skaffade Zebo hade jag alltså redan ett grundtänk i hur inlärning fungerar och även om Zebo behöver betydligt mindre uppmuntran än Mila så tycker jag det är en självklarhet att träningen (vare sig det gäller lydnaden eller någon annan sport) görs för att den är rolig att hålla på med tillsammans.
 
Med min begränsade erfarenhet av lydnaden faller det sig även naturligt att jag inte varit på så många tävlingar (den åbyn-byske bk anordnade i maj i fjol var den första jag såg över huvud taget). Tack och lov, måste jag säga, har jag upplevt dessa få tävlingar jag varit på väldigt positiva. De allra flesta förare har en positiv kontakt med sin hund och de visar glädje mellan momenten och belönar din hund med uppmuntran och klappar (naturligtvis beroende på hundens energinivå, jag förstår att man kanske inte tjoar och tjimmar som en galning till en överhet schäfer på tävlingsplan).
 
Tyvärr har jag ändå fått uppfattningen att folk över lag upplever tävlingslydnaden som väldigt strikt och prestigefylld där det handlar om att vara så korrekt som möjligt även mellan momenten. När jag satt i BoLsektorn (Bruks o Lydnad) på ÖNDs konferens tidigare i vinter var det flera medlemmar som pekade på det bristande intresset underifrån och det är även tankar jag fått höra mer lokalt.
Den naturliga frågan blir; hur ska vi göra för att locka fler startande? och flera (gärna hundfolk som är aktiva i andra grenar, typ agility) påpekar denna prestige. Nu gäller det ju naturligtvis att börja i rätt ände vilket innebär att man uppmuntrar oss nybörjare att faktiskt vara glada och framåt redan från början.
 
Igår fick jag hem 2kg(!!) reklambroschyrer från SHU för att vi i klubben ska kunna sprida information, det fanns 8 olika typer av broschyrer som alla belyste olika hundsporter. I alla broschyrer fanns det bilder på hundar och ungdomar som tränade, skrattade och såg avslpannade ut. Fast inte i lydnaden. Där var det bilder på strikta, sura förare (och sporten ser ju inte direkt actionfylld ut från början) och det gjorde mig faktiskt besviken.
Hur är det tänkt att vi i de små lokalklubbarna ska kunna pusha och styra våra nybörjare till en mer positiv och avslappnad inställning till lydnaden när det inte alls verkar vara intressant från centralt håll?
Missförstå mig rätt, momenten ska naturligtvis se korrekta ut, men jag tvivlar på att någon domare skulle ge avdrag på ett leende.
 
Långt och lite rörigt inlägg men jag hoppas ni förstår min tanke, kände att jag behövde få ut det i skrift. Hur ser ni ut när ni tävlar lydnad? Hur är stämningen på tävlingsplanen i era krokar?
 

2013-02-20
13:17:59

En fin dag fick vi ju faktiskt
Den totala bristen på inlägg just nu beror faktiskt till största del på att det är väldigt svårt för mig att hålla mig frisk över huvud taget. På en månad har jag nu genomgått en magsjuka, en förkylning och vad som verkade vara en lättare släng av flunsan, känner dessutom att det börjar tjokna i halsen igen, dryyyyyyyygt!
 
Men jag tänkte att jag kan ju iallafall berätta om söndagen som blev riktigt trevlig. På morgonen packade jag och Robert ihop och lastade släpen och begav oss sedan mot Tällåsen till Theres och Per. Det blev en liten skoterutflykt till drängsmarks eget vitberg. Vi eldade, grillade korv, snackade massa skit och så lekte Per och Robert lite skoternördar. Vi hade otroligt tur med vädret och fick en riktigt fin liten utflykt.
 
Tillbaka hos Theres och Per blev det lite kaffepaus sen gick jag och Theres ut och tränade lite rapport med Solo. Vi är inne i ett bra stim just nu med regelbunden träning och det märks för framstegen är tydliga. Det är förstaskicket där han fortfarande krånglar lite men jag tror det kommer lösa sig med tiden bara vi följer vår plan att fortsätta i den här riktningen.
 
Dom har ju förresten skaffat sig två nya hundar, Tiger och Nala, som tillsammans med Blåöga bor ute i hundgården. Jag var något nyfiken på hur Zebo skulle bete sig när jag släppte ut honom på gården men han ignorerade dom länge och väl innan han till slut vågade sig fram och snusade lite på dom. Lite stursk blev han mot Tiger men inget morrande och kroppsspråket (trots att det var lite spänt) tydde mer på nyfikenhet än agg. Han vände dessutom och kom tillbaka till mig direkt jag ropade.
 
På aftonen åkte jag och Robert in till Drängsmark och tog en promenad med Zebo för att göra slut på lite överskottsenergi. Sen fick vi nämligen låna ett koppel till och gå en stund med Fella och det gick så bra det bara kunde. Hon är så klok lilla Fellabullan och det smittar av sig på Zebo som inte jagar upp sig i onödan i hennes sällskap. Dom fick fnatta lite i kopplet och Fella låter som en hel skördetröska när hon busar, jag var lite orolig att Zebo skulle gå igång på det men istället backade han ett steg, coolade ner och kände in vilken stämning hon egentligen var på. Riktigt skönt! När vi får tid ska Fella få komma hit och hälsa på någon gång innan hennes inackorderingsperiod här i april.
 
Efter allt promenerande var det dags för årsmöte och jag tycker det avlöpte väldigt lätt och smidigt. Jag blev invald som vice ordförande i styrelsen och även om det kom lite som en överraskning så känns det kul. Ska bli roligt att få ännu mer insikt i beslutfattandet i klubben och jag har en riktigt bra känsla av den nya styrelsen!
 
Lång och rolig dag var söndagen som sagt och när jag kom hem på kvällen var jag alldeles knäckt. Trött, slut, men också väldigt nöjd. Fler sånna dagar välkomnas!
 




 

2013-02-12
21:30:22

Fet tisdag
jag trivs väldigt bra med min nygamla livvstil med mindre kolhydrater och mer grönsaker men idag har jag tagit dagen på orden. Till lunch blev det massa plättar med sylt och grädde och efter middagen en riktigt god semla. Det var sjukt gott men min mage håller typ på att ge upp totalt. Nej, det var roligt medan det varade men jag längtar till imorgon när det är som vanligt igen.
 
Körde lite miniuppletande med Zebo ikväll och måste få säga att han blivit riktigt duktig! Hämtar nu 3 föremål (på 3-5 meters håll), kommer tillbaka till utgångsposition och lämnar utan problem. Känns som det börjar bli dags att ta den här träningen till utomhusmiljö så jag kan träna med lite längre avstånd (det här med nosandet vill jag vänta med tills jag känner mig hundra på att han kommer lämna det han hittat).
 
På tal om det blev jag just väldigt sugen på att lägga spår. Hm, kanske inte bästa årstiden för det, man kanske skulle ta och prova ett sånt där hårt spår? Eventuellt till helgen...
 
Kawabunga!

2013-02-10
17:28:55

Rallypinne nummer 2
Igår var det åter igen dags för rallylydnadstävling nere i nordmaling och jag kan inte säga annat än att det gick så bra det bara kunde gå + lite till. Zebo var åter igen otroligt cool inne i växthuset och även om han var lite nyfiken på en herdehund som låg bredvid honom lät han sig inte provoceras.
 
Banan kändes lite svår, jag skulle behöva komma ihåg höger och vänster, olika tempon OCH att räkna till tre! Kanske låter banalt men ni som provat denna tävlingsform vet vad jag menar, haha.
Zebo kändes lite loj när vi förberedde oss men medan vi väntade på att bli inkallade till start var det som att han vaknade till. Han kändes väldigt följsam under programmet och förutom att jag gjorde ett par små förarmissar så gick det utmärkt och jag kände mig riktigt stolt när vi var klara.
 
När det var dags för prisutdelning hade jag inte så stora förhoppningar trots känslan i loppet så döm om min förvåning då dom ropade upp mig som tredjepristagare! 94 poäng blev det och jag kunde knappt tro mina öron.
Kommentaren löd: Mkt glatt & trevligt ekipage! Snygga temopväxlingar! Kanonbra förararbete!
Som att det inte var nog fick vi dessutom domarens pris med motivationen att jag och min farliga pitbullterrier är det gladaste ekipaget under hela dagen med en otrolig kontakt. Vid det laget var det svårt att hålla tårarna borta, när sedan flera av funktionärerna kom fram för att berömma oss för vårat samspel var jag nära på att bryta ihop. Vi? Jag? Va?
 
Jag vet var Zeob kommer ifrån och jag vet precis var vi startade. Jag vet hur mycket blod, svett och tårar det krävts för att ta oss dit vi är idag. Tolka mig rätt, inte en enda gång har jag ångrat mig, inte en enda gång har jag önskat att han var någon annan än just den han är. Men arbete har det tagit, mycket svårt, frustrerande, hårt och roligt arbete.
 
Dom som följt våran resa vet precis vad jag menar och vet att vi tagit oss väldigt långt från där vi startade. Att dessa människor kan se hur mycket Zebo växt förstår jag, men att någon totalt okänd människa, som inte har någon aning om vilken lång väg vi vandrat, som ser Zebo med helt färska ögon, att någon sådan människa ser oss och tycker att vi är det mest samspelta ekipaget på hela dagen........ Det är överväldigande.
Att sedan inse att det faktiskt är jag som gjort detta, att det faktiskt är min förtjänst att vi tagit oss så här långt, det går bara inte att smälta. Jag är ingen expert, ingen etolog med tjugo års erfarenhet av problemhundar och tävlingar i bagaget. Jag är bara en helt vanlig person som ser min hund för vad han är och försöker plocka fram det bästa ur honom utan att förneka hans mörka sidor. Hur hamnade vi här?
 

2013-02-07
21:59:24

Wp.... eller?
Varit hundlugnt i veckan men desto mer träning för mig. Igår fick sig dock Zebo en långpromenad runt broarna med ridgebackmaffian (ja Zindra är också en ridgeback - tror hon iaf). Han skötte sig absolut över förväntan trots att det är så långt mellan gångerna han går i koppel nu, bådar gott inför våren.
 
Idag har varit ännu en dag i Drängsmark, jag och Theres tränade rapport med Solo men det märktes verkligen på honom att det var för längesen vi körde. Vi måste bara försöka få rutin på träningen så tror jag det ska lösa sig.
 
Hade tänkt köra WP med Zebo på klubben ikväll men stackarn höll på frysa ihjäl trots att han hade täcke (och vagnen var begravd i snö) så vi lämnade dom andra åt sitt öde med intervaller och skyndade tillbaka in i värmen igen. Körde några hopp över hinder som han tyvärr börjat om att fuska med men det blev mest freestyleträningen och där går det verkligen framåt. Snart tror jag faktiskt tillochmed slalomen sitter, han skulle bara behöva bli lite smidigare, ångloket mitt, haha.
 
Bästa var dock det sociala. Först och främst så brydde han sig inte alls om Zid som han verkligen har visat agg mot förut och det kändes otroligt skönt. Sen låg han faktiskt och tog det lugnt när jag kopplade honom inne i träningssalen medan jag fikade, första gången det händer när andra är där inne och tränar! Kändes som en jättestor vinst men jag tar ingenting för givet, lär knappast vara något jag kan räkna med varje gång. Men roligt att han visar sånna framsteg, det är som att många poletter trillat ner för honom sista tiden.
 
rapportSolo

2013-02-03
22:28:11

Stolt matte
Efter några dagars förkylning packade jag ikväll med mig hunden och drog till drängsmark för lite träning. Kände mig inte riktigt på hugget men tycker Zebo skötte sig ändå. Slipade på lite följsamhet och fokus och i slutet kändes det faktiskt helt okej. Roligast var dock att Theres tagit dit lilla fröken Blåöga för första gången och jag tycker faktiskt inte alls hon hade så mycket nerver på utsidan som man kunnat förvänta sig. Inte tyckte hon det var jättekul men hon intresserade sig för lokalen och stundvis var svansen i en riktigt trevlig höjd. Det är så kul att se vilka stormsteg hon gör i sin utveckling, både fysiskt och mentalt!
 
När vi var klara där for jag och Malin till ridhuset som jag tjatat om så länge, ville prova på underlaget lite inför norsjötävlingen den 23e (skulle ju vara lagomt roligt att komma dit och inse att hunden bara vill käka hästskit).
Körde igenom några moment från ettan och gick i enkom genom så mycket hästskit jag bara kunde men hans fokus låg på precis rätt ställe. Var bara mellan momenten han blev lite nosig så det får jag tänka på.
 
Roligast var ändå den sociala delen då det bara var helt nya hundar i ridhuset (hanar dessutom). Zebo kunde inte brytt sig mindre, han nosade lite mot dom när vi kom och sen ignorerade han dom helt. När jag skulle köra inkallning passerade just en golden bredvid Zebo när jag på 10meter håll vände mig om (HEHE fick inte alls hjärtat i halsgropen) men han bara gav honom en snabb blick och fokuserade sedan helt på mig igen.
Efter vi tränat klart stannade vi på andra kanten en stund, precis där alla agilityhundar låg och vilade, och Zebo bara stod där och filosoferade med nosen i vädret (nåja, förutom när han ville käka upp Linneas fickor). Han bekymrade sig inte ens över hunden som låg ett par meter bort och tittade på honom utan betedde sig bara, tja, som vilken hund som helst.
 
Jag blir så stolt över min lilla gris att jag nästan blir tårögd, för 16 månader sen när vi tog hem honom trodde jag aldrig, inte i min vildaste fantasi, att vi skulle stå i det läget, varken idag eller någon gång i framtiden.Inte ens min nervositet runt dom nya hundarna idag smittade av sig på honom utan han var bara så otroligt cool. Jag vet att folk säger jag ska vara stolt över mig själv men det här är verkligen så svårt att smälta. Är det verkligen sant? Har verkligen all min träning gett utdelning? Har JAG gjort det här? Utan världens bästa hund hade det aldrig gått.