Titti

2011-08-01
10:07:14

Övning ger färdighet (utveckling)
Igår när vi kom till Linda och Per i stugan för att hämta hem Mila så blev jag alldeles varm i hjärtat. På väg hem i bilen när det sjunkit in kände jag mig så stolt att jag hade kunnat gråta.
Det blev nämligen så tydligt, hur mycket Mila verkligen utvecklats socialt sedan vi fick henne.

Det började redan när vi klev på bryggan från båten. Mila hoppade i vattnet och vi klev ur för att bli hälsade på av Linda och Loke. Loke stod mellan mig och Robert när Mila sprang upp på bryggan, bara för att springa runt oss ett varv och sedan ner i vattnet igen.

När vi sedan gick upp till stugan tog Loke en pinne som han började leka med. Mila tittade på honom lite intresserad, men utan minsta tecken på att gå fram till honom/ta pinnen av honom.

Då Loke också fått bada så la han sig på altanen så Linda fick torka av honom. Han låg på rygg och bara njöt av omhändertagandet när Mila kom uppspringande på altanen, lagomt uppspelt. En snabb blick på Linda och Loke, sedan ignorerade hon dom. Hon ställde sig tillochmed alldeles bredvid dom och brydde sig inte ett dyft.

Lite senare låg Loke ute på gräsmattan när jag gick fram och satt mig ner bredvid honom och strök honom på magen. Åter igen kom Mila springande, men gav oss bara en snabb blick innan hon fortsatte vidare till husse istället (eller NÅGON som kunde leka med henne).

Varför detta är helt otroligt:


När vi skaffade Mila hade hon ett väldigt starkt "ägande"-behov eller vad jag ska kalla det.
Det innebar i alla fall att all uppmärksamhet skulle riktas mot henne. Om någon satt och klappade en annan hund när hon passerade så skulle hon direkt markera sitt misstycke, morra och i värsta fall hugga(läs: gläfsa som en idiot och brottas) mot hunden som fått uppmärksamhet.

Då det gäller pinnar kan jag i ärighetens namn säga att det är något vi valt att "eliminera" i sällskap på grund av hennes nästan besatta beteende. Alltså att ingen hund (varken hon eller någon annan) ska leka med pinnar då hon är med. Hon har trots allt helt oprovocerat hoppat på en annan hund bara för att ta en pinne av denna.

Värst har det alltid varit (och är fortfarande) med mig. I början kunde jag inte ens hälsa på en annan hund om inte Robert hade Mila i koppel.  Detta har krävt väääldigt mycket arbete där vi jobbat på att utsätta Mila för det jobbiga i rimliga mängder som hon klarat av att hantera.

Vi har arbetat med Milas problem i över ett års tid och tagit det mikrosteg i taget. Vi har stött på många bakslag men även många framgångar. Att se henne helt obekymrat röra sig runt en hund som leker med pinnar och får uppmärksamhet utan att bry sig är en sådan vinst. Det bevisar att allt vårat arbete faktiskt ger utdelning.

}}}
Kommentar:
#1: Madde

fan vad duktiga ni är! Det är så härligt att se resultatet efter all träning!

2011-08-02 @ 07:44:55
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: