Titti

2007-03-31
20:05:21

Party harder!
Igår gick ju som planerat?
Jag och Terese hade tänkt dra ihop lite folk, fara och bowla, sen fara och hälsa på hennes kompis på någon fest sen skulle Gugge komma och hämta oss vid 11 så vi skulle få fara hem och sussa.

Vi började med att käka glass på Frasses för min mamma bjöd. Terese åt 2 stycken , hon var för övrigt fetast i världen igår haha!
Drog därifrån hem till någon på brännan där det var få bekanta men det ar rätt så trevligt vi chillade rätt mycket med en snubbe som var jätterolig.
Därefter åkte vi till Max där Johan bjöd på ett buremål. Mötte upp Östlund och Per och drog hem till Östlund.
Såg Beck och pimplade på lite öl tills han skulle gå och sova för att han skulle jobba idag,
då drog vi hem till Per. Svepte i oss lite cider och blev bjuden på goldstrike! gick och la oss där vid 6tiden.

Vaknade klockan 9, fullare än jag var när jag somnade, och kunde inte somna om. Satt där hemma hos han till halv 1då dom skjutsade mig och Terese till karratåget, sen gick vi hem till mig och tryckte godis!
For en sväng på stan och köpte nya glarror sen for Terese hem.
Gick och la mig i sägnen för att vila där vid halv 3, vaknade sen klockan kvart i 7 då Terese ringde och väckte mig.

Jag är lätt taggad på att hitta på nåt ikväll men alla människor är försvunna och jag har inga pengar på min telefon. Funderar på att dra en sväng till OK och fylla på med 300, men det kommer svida så mycket!


Annars så har det gått bra med mitt nya liv, och jag är stolt över mig själv även om frestelserna inte varit så stora. Jag är helt enkelt inte sugen på att gå tillbaka till det där livet, jag litar på mig själv nu, jag tror på att jag duger ! och jag behöver inga fylleskallar som bekräftar det för mig!

2007-03-30
09:01:12

Mitt nya liv
Jag som skulle starta mitt nya liv och vara så possitiv..... OKEJ nu måste jag ge mig direkt, jag HAR startat mitt nya liv. Men att vara possitiv känns inte så lätt just nu. Antingen så leker mina hormoner med kroppen eller så är min hjärna helt enkelt skadad av all skit den varit med om under dessa 16 år, 6 månader och 19 dagar.

Igår så kände jag mig verkligen possitiv efter att ha bloggat om mitt nya liv, det kändes verkligen bra! Men iochmed att kvällen blev sen så kom ångesten igen. Vad är det jag tror egentligen? Att han skulle tycka om mig? Snälla nån, hur fan kan jag gå och inbilla mig att någon tycker om mig på riktigt? Jag är långtråkig, trist, korkad och allmänt dryg. Hur fan kan jag tro att någon ska gilla mig när jag är så? Jag är en riktig balderfjortis som bara ser ner på alla som passerar mig och jag är inte ens nästan värd att någon ska tycka om mig!

Inte nog med att jag är en tråkig och värdelös människa, jag är dessutom efterhängsen. Jag försöker allt vad jag kan att inte vara det, men jag klarar helt enkelt inte av att inte prata med honom. Jag blir glad av att höra av honom och av att prata med honom, och jag trivs i hans närhet, jag vill inte vara utan honom. Så fastän jag någonstans inom mig känner att han tycker jag är jobbig så kan jag inte låta bli att skicka dom där smsen. Åherregud, jag hatar mig själv när jag beter mig på det sättet. Jag brukar inte vara så, men när det gäller han är allt så anorlunda.

Jag känner hur jag sitter i ett dilemma nu, och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag hatar att ha känslor för någon, men jag hatar mig själv när jag inte har det. Jag är så otroligt less att bara söka bekräftelse hos olika killar hela tiden, det blir ett beroende och när det väl börjat så spårar det bara ur. Jag vill helt helt enkelt inte leva det livet längre, det är inte en del av mig själv längre.
Samtidigt klarar jag inte av det här med känslor. Jag var så bra på det när jag var yngre, kunde hantera dom och formulera dom. Sen hände någonting, där i höstterminen på 8an. Jag stängde in mig i mig själv under ett halvår och vägrade prata känslor med någon annan utom dikterna jag skrev. Efter det så fick jag en spärr i mitt huvud, jag fick problem att kunna prata om mina känslor och hur dom känns. Jag kan helt enkelt inte formulera orden. Dessutom så blir jag totalt paranoid och även om personen i fråga umgås med mig, ringer till mig och skickar sms, så kan jag bli totalt säker på att han inte vill göra det egentligen, han gör det bara för att vara snäll.

Att inte veta hur jag ska klara av att leva det här livet jag vill leva, ger mig panikångest och jag blir bara ännu mer galen och paranoid. Det kryper myror i min hjärna och jag vet verkligen inte vad jag ska göra av mig själv! Just nu vill jag bara gräva ner mig med ett glasspaket och A walk to remember. Kanske mår bättre i morgon om jag kan göra det ikväll .....

2007-03-29
16:31:19

She's nobodys angel
Igår på förmiddagen så hade vi föreläsning på kaplan med Niclas Jansson. Jag måste säga att han verkligen inspirerade mig till att skapa mig ett nytt liv. Inte riktigt som han som verkligen började om från noll, men jag ska ändra på min tillvaro.

Jag ska helt enkelt börja göra saker av mitt liv, och sluta sitta inne så mycket. Jag är less på att det enda man gör på veckorna är att gå i skolan och träna. Min hjärna börjar klia. Det är så otroligt lätt att bara dra ut en sväng med någon och ta en glass eller bara sätta sig vid älven och njuta av alla vårtecken. Vi gör det alldeles för sällan. Och det är sånt jag mår bra av, få umgås med nära och kära och bara vara, bara njuta, bara ha kul tillsammans.

Dessutom så försöker jag lova mig själv att inte falla tillbaka till bekräftelse-sökandet ifall att det här inte skulle fungera. Det är inte så att jag ångrar sakerna jag gjort, men mycket har ändå varit onödigt. Dessutom så börjar man må så sjukt dåligt av det psykiskt, även fast man inbillar sig att man är lycklig.
Jag trodde att jag var lycklig. Tills jag kom ut ur det. Då insåg jag hur psykiskt dåligt jag egentligen mått och hur jag inte alls gjorde det där för att ha kul, utan jag gjorde det för att söka bekräftelse.

Jag drömde inatt om det, jag drömde att jag gjorde det. Sökte bekräftelse. Det var sjukt jobbigt och jag fick jättemycket ångest efteråt, för jag vill verkligen inte hålla på sådär längre. Jag måste våga lita på att man faktiskt kan tycka om mig, och tycka om mig för den jag är, tycka om mig för längre än en natt. Jag måste våga lita på att jag duger och jag måste verkligen försöka ändra på min inställning till kärlek.

Det känns faktiskt jättejobbigt och jättesvårt det sistnämnda, min inställning till kärlek. Jag låtsas ha så bra inställning till det, bara skita i att leva efter det. Men så är det inte, min syn på kärlek är så totalt förvriden. För mig är det såra eller bli sårad. Det är nog därför jag har så svårt att binda mig, enda gången jag går in i ett förhållande är när jag vet att det är jag som kommer såra. När det är någon som kan såra mig så låtsas jag att jag inte bryr mig, jag kör på min vanliga stil, jag bara gör det sen låtsas jag som att det inte var något speciellt. Men det får mig att må dåligt. Men jag är helt enkelt så negativ, jag ser helt enkelt inte förhållanden som något livslångt, utan bara som något som kommer få ett jobbigt slut.

Den här gången känns det dock anorlunda. Jag vet inte riktigt, jag vet inte riktigt vad jag gör eller vad jag ska säga, men det är bara anorlunda. Jag trivs i hans sällskap, jag har sjukt roligt med han och han får mig att skratta. Dessutom så får han mig att koppla bort det gamla, och se en framtid. Jag känner mig trygg med han och han får mig att känna det som att han inte kommer såra mig. Jag är glad att han kom in i mitt liv just nu, för jag behöver det verkligen, behöver någon som jag tycker om.

Föresten så ska jag skärpa mig i skolan igen. Senaste veckorna så har jag varit mer frånvarande än närvarande, och så extremt mycket som jag skolkat nu har jag inte gjort sen jag gick i 5an. Jag är bara så skolless nu, jag vantrivs så mycket på balderskolan. Jag älskar min klass och jag ångrar inte at jag valde den linje jag går, men skolan tar mitt liv! Den har allt som jag hatar.
Lärarna har inga personligheter, dom är utbrända zombies som verkar vara på gränsen till nervsammanbrott. Jag förstår inte hur dom orkar med att leva sina liv, för det ser verkligen itne ut som dom trivs med sina jobb. Personlighet-lösheten tar död på mig mest, de är verkligen opersonliga. Finns någon liten ljusstråle där, men de flesta är verkligen "döda".
Skolan är iskall. Jag har alltid föredragit värme framför kyla, men det sjuka är att det spelar ingen roll hur varmt det är ute, det är ändå svinvarmt där inne. Och jag tycker det är så jobbigt att ha mycket kläder på mig det blir så kliit.
Balder är tråkigt! Vad gör vi på dagarna? Vi sitter i den där jävla "catwalken" och glor på alla människor som går förbi, och dömmer ut dom pga deras kläder, deras vänner eller deras risiga hår. Jag vill verkligen inte vara en sån person, jag har alltid föraktat människor som dömmer ut andra innan dom känner dom, men det finns inget annat att göra. Och det hatar jag. Jag vill inte bli sån, jag vill itne bli tråkig, död och otrevlig.

Men som sagt, jag ska ändå försöka rycka upp mig i skolan igen. Jag ska gå till mina lektioner och jag ska göra mitt bästa, utan att sätta för höga krav på mig själv som bara kommer bränna ut mig. Jag ska verkligen försöka ta tag i företagsekonomin dessutom , börja anteckna och lyssna på vad han säger, försöka förstå. Sen det som kommer mellan lektionerna, dödtiden, hattiden, snobbtiden, utdömmartiden, jag får helt enkelt försöka göra något åt det. Gå ut och sätta sig mot väggen och sola eller nåt. Njuta av vädret medan det finns något.

Jag har för övrigt kommit närmare min mamma sen vi flyttade till stan. Det känns faktiskt jättebra, kunna prata med henne om saker man förr aldrig ens nämnt. Och att hon också vågar öppna sig och berätta när det är jobbigt, det är bland det bästa, att få veta, och inte bara se att hon går hemma och mår dåligt.

Det var länge sen pappa var hemma nu, eller egentligen kanske inte så jättelänge men. Han var hemma på sportlovet iallfall. Börjar vell vara tre veckor sen nu. Tiden går ändå fort fastän han inte går hemma. Men det är vell som samma sak, för även om han är hemma så är han antingen och fixar något med stugan eller med den där skogen dom ska köpa. Är han någon gång hemma i huset så sitter han ändå bara och pluggar, och då är han så otrevlig, att det skulle vara lika bra om han stannade där nere i skinnsberg.
Det är klart att det är kul ibland när han är hemma, när han är glad. När han inte har saker upp över öronen som han ska göra, och när han inte är stressad. och när han inte klagar över att han tycker det ser ut som en svinstia i huset fastän vi har nystädat .... Ja, de tillfällena då han är glad är inte så ofta nu för tiden, men de händer iallfall. Bäst var det i höstas när vi for ner och hälsade på han under novemberlovet. Då var jag så lycklig, inte en enda disskution på hela veckan och hela familjen var bara ärligt glada att få vara tillsammans. Det var riktigt kul.
När vi är hemma så är det mest tjaffs. Spänningar som ligger i luften för att någon är sur över något, och alla blir nerdragna i det.
Men som sagt, ibland är det faktiskt bra. Ibland är det faktiskt kul. Även om det inte händer så ofta.

Jag vet inte hur jag ska hantera mitt familjeliv i mitt nya liv faktiskt. Eller mamma, min kära mamma, älskade mamma, håller jag ju redan på att skapa en jättebra relation till, så det känns toppen. Tommy snackar jag med iallfall någon gång i veckan, och vi hjälper varann med ditten och datten, även fast det mest är han som hjälper mig. Jag uppskattar han. Han har föresten fått jobb, jag är jättestolt över han.
Det är sen det jobbiga kommer. Pappa och Fanny.
Jag och pappa bråkar så mycket nu för tiden, direkt han kommer hem. Jag minns inte ens sist jag pratade med han i telefon, vi har ingenting att prata om när han inte är hemma. Jag är bara så less på att han aldrig kan uppskatta någonting jag gör, och det enda han tycker är betydelsefullt är skolan, han ska hela tiden tävla om betyg och frånvaro. Jag orkar inte ens bry mig längre, jag går bara därifrån när han börjar disskutera det. Jag får vell fortsätta med det, för jag har försökt konfrontera han ett par gånger i mitt liv, och det har inte lett till någonting!
Fanny då? Lilla, lilla lillasyster. Hon fyller 13 i juni. Det känns lite jobbigt. Jag vet själv hur extremt jobbigt det är att leva och att bara stiga upp varje morgon när man börjar komma in i den där åldern, börjar komma in i puberteten. Hon har nyss bytt skola till norrhammar, jag vet inte vad jag ska säga om det. Har hört att det är en bra skola och hon fick nya vänner första dagen, dessutom kan det knappast bli sämre än hur det var i ersmark. Ändå känns något konstigt. Fast det är vell det här att nu i början så handlar det om att passa in i gänget osv, inte käfta upp så mycket. Dessutom så lever hennes hormoner ett eget liv, och man kan knappt prata med henne utan att hon blir sur. Jag har aldrig kunnat säga "Fanny bli inte som jag när du blir stor" för jag har aldrig tyckt att jag levt ett felaktigt liv. At least I lived as I believed som jag brukar säga. Men samtidigt så vill jag inte att hon ska gå igenom all skit som jag varit med om. Jag vill skydda henne från det dåliga och peppa henne till det bra. Men det är så svårt när hon knappt går att kontakta för att hennes hormoner står i vägen. Jag tror iallfall jag ska försöka, försöka vara en bra och förstående storasyster som stöttar henne.

Jag ska verkligen satsa på det här livet nu. "Den nya Titti". Ett liv jag trivs med. Jag har enda sedan jag slutade vara kär i honom sagt att jag varit lycklig, och jag har som menat det. Men det här känns ändå anorlunda. Det känns på något sätt som att starta om på nytt. Det känns som jag levt ett liv jag trott varit helt rätt för mig men nu helt plötsligt har jag blåst iväg med vinden och där har jag hittat mig själv, ett liv som jag trivs med att leva, utan att behöva vara rädd.

2007-03-20
16:24:45

Bara testa och se !
Hej jag heter Titti, och jag har förändrats.
Kanske inte märkvärt, kanske inte en WOW-förändring, egentligen kanske det bara är något tillfälligt. Men det känns verkligen anorlunda. Det känns knappt som att det är jag, det känns mycket bättre!

Jag vet inte hur det hände, jag vet knappt när det hände, men det hände. Någonstans slog det om i hjärnan på mig. Jag tror det var en bra sak att det hände. Okej nu börjar jag redan låta som att jag har ändrat på hela mitt liv och inget är som det var blablabla, men det är i min hjärna förändringen skett.
Det har hänt en gång att jag höll på falla tillbaka, jag tänkte dom där onödiga tankarna, låtsades att det inte skulle spela någon roll. Men det är klart det spelar någon roll, det spelar stor roll om man bryr sig om någon.

Jag vet inte varför det här hände just nu, det kom verkligen som en chock. Jag var mitt inne i mitt perfekta liv som ärligt talat höll på dra ner mig totalt, och jag gjorde precis det som jag alltid gjort, fast galnare. Jag var verkligen inte berädd på att något sånt här skulle hända, men nu har det hänt.

Jag har lovat mig själv att inte vara rädd, men det är svårt. Jag vet hur jag har blivit behandlad tidigare och även hur jag har behandlat andra utan att tänka mig för, och varför skulle det inte bli det den här gången? Men jag orkar inte tänka så, jag vill tänka possitivt, jag vill tro på det här! Jag vet att det är farligt, för det rusar frammåt, men det gör mig så glad, jag har inte kännt så här sen jag minns inte ens när! jag är inte ens säker på att jag någonsin kännt så här!


Jag vet att jag är galen, men det är något man måste få vara ibland!